Tibetansk mastiff är i Europa idag främst en sällskaps- och utställningshund och rasen tillhör rasgrupp 2 (Schnauzer & Pinscher, molosser, bergshundar och sennenhundar).
I Sverige har det sedan 1990 registrerats i genomsnitt 12 stycken tibetanska mastiffer per år (källa: registreringsstatistik, avelsdata, www.skk.se).

Den Tibetanska mastiffen är som rastyp känd sedan antiken. Som namnet avslöjar härstammar rasen från Tibet. Där användes hundarna huvudsakligen till att vakta familjen och boskapen och skulle hålla både tvåbenta och fyrbenta inkräktare på avstånd. Något som underlättades av deras imponerande storlek, rörelseförmåga och smidighet.

Den Tibetanska mastiffen är en stor, mysig sällskapshund med stor integritet. Vänliga, men också vaksamma och mycket självständiga, något kattlika i sin mentalitet. Detta gör att rasen kan upplevas som svår att träna, men den är mycket lättlärd när den själv vill! Att skrika och gapa på en tibetansk mastiff tjänar inte mycket till. Den avskärmar sig bara ännu mer och litar helt på sig själv. Därmed inte sagt att man ska vela och tramsa med en hund av denna ras. En konsekvent, stark och envis ledare (=ägare) är vad hunden söker och vill ha. 'Hårda tag' är ett bevis på att man misslyckats som ledare. Kort sagt är detta inte en hund för vem som helst eller helt oerfaren första gångs valpköpare.

Rasen Tibetansk Mastiff tillhör urhundstypen och detta innebär att de på vissa sätt mer liknar urhundar än många andra hundraser. Bl.a. utvecklas hundarna långsammare och når sin fulla mognad vid 2-4 års ålder.
Tikarna löper i allmänhet bara en gång per år, på hösten, och detta leder till att valpkullarna endast föds under vinterhalvåret.